Eller nästan i alla fall.Kanske har jag redan bloggat fast i miniatyr format på Instagram. Det sade Weronica till mig för närapå två år sedan, men ibland är man en slow starter. Länge har jag tyckt väldigt mycket om snabbheten på Instagram, och gör så fortfarande, men känner ofta att jag vill skriva mer och ha med fler bilder i sammanhanget. Så nu tänker jag prova och kanske kan jag få några fler ”brevvänner” –  för visst kan man dra den parallellen? Åtminstone för oss som minns brevvänner. Jag har ett loppis förråd i källaren, eller loppis affär som barnen kallar det. Tydligen finns där så pass många saker. Jag kallar det mitt rekvisita förråd där jag samlar allt som inte används just för tillfället i form av glas, porslin och andra pryttlar som emellanåt får komma en våning upp beroende på säsong. Det är i det förrådet jag grävde fram en låda jag inte tittat i på många år men som jag blir tårögd bara av att öppna. För i den lådan finns det skratt, underfundigheter, minnen och vackra bilder på papper. Brev från gymnasieåren och framåt, den mesta korrespondensen mellan mig och mina bästisar Anna och Cecilia.

Inte bara vanliga rakt upp och ner brev heller, nej klipp och klistra, collage på riktigt. Vi älskade Boomerang, Marc O Polo, Mulberrry och allt vackert från England, Frankrike och Italien. Tre tjejer som alltid höll ihop även efter skoltiden. Numera är vi utspridda på olika håll och turligt nog kan vi hålla digital kontakt, men de där ta på och känna i handen breven, de finns med mig för alltid. 

Det är vemod blandat med värme i den där lådan, och tryggheten som följer med långvariga relationer. De där som som alltid känns så självklara oavsett hur lång tid som passerat sedan sist. Nyfunnet glad är jag för alla fina jag får kontakt med på Instagram – så mycket omtanke och inspiration! Tror inte jag är ensam om att tycka det. Nu hoppas jag på en möjlighet att kunna fördjupa mig kreativt från ännu ett litet digitalt hörn   –  välkomna hit önskar Jennysplockochpinaler!