Ännu ett fat

Lördag förmiddag betyder oftast besök på second hand eller loppis och så även idag. Ögonen sveper vant och snabbt fram över hyllorna –  det är mycket folk idag, och många bufflar sig fram. Inte så trevligt, men det verkar vara så en del gör. Jag går i min egen takt och så nederst på en hylla ligger det ett drömmigt grönt fat. Känner omedelbart igen det och det slinker ner i kundkorgen. Vissa saker klappar hjärtat lite mer för, och Upsala Ekeby är definitivt en av dem.

upsala8

Särskilt svag är jag för Anna-Lisa Thomsons föremål, och fatet jag unnade mig idag heter Adria, en serie  föremål tillverkade på 50-talet i olika modeller och färger. Med fantastisk glasyr i en kall grön med inslag av lite svart och mossgrönt som skimrar var det oemotståndligt. Baksidan med djupstämplarna är också vacker, det brukar vara så på föremål av högre kvalitet. De tål liksom att synas från alla håll.
upsala7

De senaste årens uppsving för Upsala föremål, och då särskilt vaser i den för Upsala så klassiska Celadon gröna nyansen, har gjort det näst intill omöjligt att hitta dessa på loppis och second hand. Priserna på Tradera och auktionshus kan emellanåt vara smått hisnande, men jag är glad att de är eftertraktade trots att det gör det svårare för mig själv att fynda. Givetvis finns det nyproducerade efterapningar, särskilt den populära klyftmodellen har jag sett diverse varianter av. Den gräddiga glasyren, tyngden och känslan av hantverk går dock inte att ta miste på, och bara tänk att det här fatet har överlevt i mer än 60 år och fortfarande väcker habegär!upsala5Visst ser den ut som en förlängd pumpa? Eller fröhus. Det är något med den här formen som jag alltid faller för, det bulliga och lite mjuka, och den är så fin att sätta till andra föremål. För mig en klassisk form. Hjärta på det!

 

signature

Att prova på något nytt

Eller nästan i alla fall.Kanske har jag redan bloggat fast i miniatyr format på Instagram. Det sade Weronica till mig för närapå två år sedan, men ibland är man en slow starter. Länge har jag tyckt väldigt mycket om snabbheten på Instagram, och gör så fortfarande, men känner ofta att jag vill skriva mer och ha med fler bilder i sammanhanget. Så nu tänker jag prova och kanske kan jag få några fler ”brevvänner” –  för visst kan man dra den parallellen? Åtminstone för oss som minns brevvänner. Jag har ett loppis förråd i källaren, eller loppis affär som barnen kallar det. Tydligen finns där så pass många saker. Jag kallar det mitt rekvisita förråd där jag samlar allt som inte används just för tillfället i form av glas, porslin och andra pryttlar som emellanåt får komma en våning upp beroende på säsong. Det är i det förrådet jag grävde fram en låda jag inte tittat i på många år men som jag blir tårögd bara av att öppna. För i den lådan finns det skratt, underfundigheter, minnen och vackra bilder på papper. Brev från gymnasieåren och framåt, den mesta korrespondensen mellan mig och mina bästisar Anna och Cecilia.brevvanner3

Inte bara vanliga rakt upp och ner brev heller, nej klipp och klistra, collage på riktigt. Vi älskade Boomerang, Marc O Polo, Mulberrry och allt vackert från England, Frankrike och Italien. Tre tjejer som alltid höll ihop även efter skoltiden. Numera är vi utspridda på olika håll och turligt nog kan vi hålla digital kontakt, men de där ta på och känna i handen breven, de finns med mig för alltid. brevvanner1

Det är vemod blandat med värme i den där lådan, och tryggheten som följer med långvariga relationer. De där som som alltid känns så självklara oavsett hur lång tid som passerat sedan sist. Nyfunnet glad är jag för alla fina jag får kontakt med på Instagram – så mycket omtanke och inspiration! Tror inte jag är ensam om att tycka det. Nu hoppas jag på en möjlighet att kunna fördjupa mig kreativt från ännu ett litet digitalt hörn   –  välkomna hit önskar Jennysplockochpinaler!

signature