En bild som fick mig att stanna upp när jag bläddrade i Antik & Auktion var den här fantastiska kannan formgiven av Sylvia Stave, en för mig tidigare okänd  formgivare. En kvinna vars liv verkar vara något höljt i mystik och samtida med Estrid Ericsson och Anna Petrus, blev hon vid endast 23 års ålder konstnärlig ledare hos C G Hallberg i Stockholm. Där ritade hon många vackra föremål i både tenn och nysilver, och deltog i flera av de stora design utställningarna under 1930-talet. Som så många andra kvinnor under den här tiden gav hon upp sitt yrke efter giftemålet med en fransman, bosatte sig i Paris, och blev hemmafru på heltid. Synd tänker jag. Hennes produktion kännetecknas av en enkel elegans med influenser från Bauhaus skolan, och efter många år i skuggan av andra namnkunniga kvinnliga formgivare kan man hoppas att hon snart får träda fram som en av de stora. I slutet av 80-talet tog Alesssi upp produktionen av en cocktail shaker formgiven av Sylvia, och tidigare i år fanns hennes alster med i utställningen Kvinnliga pionjärer på Nationalmuseum, som jag tyvärr missade. En kvinna väl värd att uppmärksamma!

Hur läcker är inte den här!

Bilder från Bukowskis

Att kika runt på auktionshusens utbud är en av mina favoritsysselsättningar. Det är inte så ofta jag handlar där, men man får mycket inspiration och kunskap att ta med sig. Nu när årstiden svängde på riktigt och trädgårdsmöblerna står ensamma där ute och väntar på att komma in i garaget, faller blicken på matplatsen inomhus istället. Inga stora förändringar ska göras, det skulle möjligen vara en annan typ av lampa över bordet. Jag är glad för att tända ljus och då är det bra med en lampa som ej är gjord av plast eller textil. Vi har precis återanvänt ett matbord som stått i källaren sedan vi flyttade in för tre år sedan. Ett klassiskt teakbord med flera iläggsskivor, och det lyfte liksom köksplatsen med sin smäckra form och varmt bruna nyans. Fast ovan matbord har också sin charm.

 Kina pendeln av Bent Karlby skulle sitta fint liksom något ur den annars så Blå Eld – den röda glasyren liksom den grå är betydligt svårare att hitta än blå och vita delar, men visst är den läcker? Jag är så glad för de skålar och fat jag ärvt från farmor, och vi använder dem dagligen. Danska stolar önskar jag mig alltid, och helst ska det vara som de här, med fint slitage, så att varje stol är lite olik den andra. Hans Wegner brukar kallas stolarnas mästare, och han har sannerligen ritat en del, mer än 500 stycken!

Så är det ju det här med tekoppar, eller kaffekoppar också för den delen, men som tedrickare tittar jag alltid efter de större kopparna och tycker ofta att de är lite vackrare – man får liksom lite mer av allt. Skåpen här hemma bågnar men modellen Golden Sun av Sigvard Bernadotte hade jag gärna gjort plats för. Håller alltid utkik efter den. En dag kanske de står där på loppis hyllan och väntar på mig. 

Lördag förmiddag betyder oftast besök på second hand eller loppis och så även idag. Ögonen sveper vant och snabbt fram över hyllorna –  det är mycket folk idag, och många bufflar sig fram. Inte så trevligt, men det verkar vara så en del gör. Jag går i min egen takt och så nederst på en hylla ligger det ett drömmigt grönt fat. Känner omedelbart igen det och det slinker ner i kundkorgen. Vissa saker klappar hjärtat lite mer för, och Upsala Ekeby är definitivt en av dem.

Särskilt svag är jag för Anna-Lisa Thomsons föremål, och fatet jag unnade mig idag heter Adria, en serie  föremål tillverkade på 50-talet i olika modeller och färger. Med fantastisk glasyr i en kall grön med inslag av lite svart och mossgrönt som skimrar var det oemotståndligt. Baksidan med djupstämplarna är också vacker, det brukar vara så på föremål av högre kvalitet. De tål liksom att synas från alla håll.

De senaste årens uppsving för Upsala föremål, och då särskilt vaser i den för Upsala så klassiska Celadon gröna nyansen, har gjort det näst intill omöjligt att hitta dessa på loppis och second hand. Priserna på Tradera och auktionshus kan emellanåt vara smått hisnande, men jag är glad att de är eftertraktade trots att det gör det svårare för mig själv att fynda. Givetvis finns det nyproducerade efterapningar, särskilt den populära klyftmodellen har jag sett diverse varianter av. Den gräddiga glasyren, tyngden och känslan av hantverk går dock inte att ta miste på, och bara tänk att det här fatet har överlevt i mer än 60 år och fortfarande väcker habegär!Visst ser den ut som en förlängd pumpa? Eller fröhus. Det är något med den här formen som jag alltid faller för, det bulliga och lite mjuka, och den är så fin att sätta till andra föremål. För mig en klassisk form. Hjärta på det!