Om man som jag alltid dras till det gröna är det inte så konstigt att det blev omedelbar tapetförälskelse när jag såg den här ljuvligt översållade från Cole & Son. Jag är en sådan där velig typ när det rör sig om tapeter, för jag tycker om så många, och skulle vilja ha flera här hemma – ett tag. Sedan kan jag börja längta efter enfärgade väggar igen. Att bli med tapet är ju inte riktigt samma sak som att gå och köpa ett kuddfodral. Det kräver lite mer långsiktigt tänkande, och där är jag nog inte riktigt än. Förrän jag såg den här tapeten. Ögonen dras förstås också till porslinsgeparden. Det var väl på 80-talet de hade sin storhetstid, men nu ser man dem komma smygande tillbaka lite här och där. Undrar bara om vi är redo för dem eller ens överväger något som har en slags kitsch stämpel, kanske blir det för jobbigt i all Kinfolk estetik med något som sticker ut och känns lite vulgärt. Fast komisk också i just det svulstiga och lite igenkännande från en lite mer avslappnad inredningstid när allt inte var så tillrättalagt.Mer blad från danska The Dybdahl Co, som nytrycker många vackra botaniska motiv i olika storlekar. Just den här tycker jag om för det skira bladverket som påminner mig om William Morrris Willow mönster. Tänker att den skulle sitta fint ovanför den nyuppsatta knopplisten. För just nu har den det lite ensamt där ute i hallen. Har inte riktigt kommit i rätt ”piff” stämning än när det för tillfället känns som en mellan period, och jag i smyg går och längtar  efter att advent ska närma sig. Men bara ganska lite!

En helg som börjar med förkylning, känner mig frusen och hängig. Jag har dock planer för de två lediga dagarna som kommer, och en av dem är att få upp den Shaker list i ek jag beställt från Artilleriet. Vår hall behöver piffas upp lite, och jag tänker att denna kan vara fin att hänga upp lite vackert på. Så har vi två infällda garderober där dörrarna ännu inte är ommålade.Först var jag inne på något grönt, men eftersom trappan verkar få den färgen funderar jag  lite på den här röda från Farrow & Ball istället.Det kan nog bli en sväng inom något auktionshus; Lauritz har tema auktion med foton av Christer Strömholm som jag är nyfiken på.

Att man känner sig frusen är en signal om att det är dags att tända brasa och även då att fylla på vedförrådet. Den här korgen från Tranes handelscompagni som tydligen är en potatiskorg, skulle jag gärna ha ved i.

Ja, nu är det Chrysanthemum tider här hos mig – trevlig helg!

Lugnet har sänkt sig över Sofiero och på något sätt känns det som att vi helsingborgare får tillbaka parken lite nu under vinterhalvåret. Den Stora Trädgårdsfesten känns väldigt långt borta fast det bara är drygt en månad sedan det vimlade av besökare, trädgårdskändisar och färgsprakande dahlior här. Nu är dahliorna uppgrävda och växthusen utrensade. Under den kallare årstiden rör det sig mest motionärer och hundägare i parken. När jag traskar in genom huvudingången här tar jag alltid direkt till höger, uppför trappan och bort mot köksträdgården. Jag får engelska vibbar här och det är ju inte så konstigt när den är muromgärdad som en viktoriansk köksträdgård och skapad av en prinsessa bördig från England.

Blir påmind om att det är dags att flytta in mina egna medelhavsväxter – dock inte i ett så vackert växthus som här, men svalt garage med fönster får duga!

Jo, drömmen om ett växthus består, frågan är när och om man har tålamod nog att bygga sig ett av äldre material för känslans skull eller om det slutar med mer praktiska beslut.

Än blommar margeriterna uppe på terassen och sträcker sig ivrigt ut över ravinen och Öresund. Kanske känner de av att deras tid i rampljuset börjar ta slut, för  snart ska de också ner på en lastpall och in i drivhusen. Promenaden går mot sitt slut för den här gången, men jag återvänder lite då och då för årstiderna speglas så fint just här, och nästa besök lär nog bli till ljusstämingen i början av november. Tiden att frossa i tända ljus är över oss!

Bild  Pinterest

För ett par veckor sedan tog vi bilen över Sundet och körde den vackra och välbekanta Strandvejen ner till Ordrup strax norr om Köpenhamn för att njuta lite på Ordrupgaard ( två a på danska uttalas å :).Vi har varit där flera gånger tidigare, men den här gången var det Nordens största Monet utställning som lockade. Vi besökte Monets trädgård i Giverny under vår semester i Frankrike i somras, och nu ville vi passa på att se en större samling äkta verk. I Monets hus finns det nämligen bara kopior, och på museer runt om i världen oftast bara enstaka verk.

Själva museet påminner en del om det så populära Louisiana, på så sätt att huvudbyggnaden är en äldre och väldigt vacker sådan, men med en spännande och modern tillbyggnad ritat av i år avlidna Zaha Hadid . Här finns förutom museibutik ett trevligt café med goda och nytänkande smörrebröd. I den äldre byggnaden finns de permanenta samlingarna med både franska och danska målningar, och här känns det verkligen som att gå på klassiskt konstmuseum i vacker och pampig miljö.

I orangeriet har man räddat en del av en fantastisk utomhusfontän av den franske skulptören Jean Gauguin ( son till Paul Gauguin ) som tidigare stod i museets park, och här kan man slå sig ner och njuta av värmen och medelhavsväxterna. Ordrupgaard är precis som Louisiana grundat av en privatperson med stort intresse för konst. Wilhelm Hansen gjorde sin förmögenhet på försäkringar och efter resor till Paris där han upptäckte impressionismen, bestämde han sig för att omvandla familjens sommarnöje till konstmuseum.

Om Claude Monet kan man nog lätt tycka att hans produktion är ganska trist. Den uppsjö av posters och olika konsttryck av hans mest berömda verk som var så populära ett tag,( var det månne på 90-talet? ) kan nog ha gjort intresset för honom något urvattnat, och det är lätt att avskriva allt som en enda pastellig röra. Jag faller inte för allt han gjort, utan tycker mest om de serier han gjorde av katerdraler, Londons broar och så det normandiska landskapet. För att återknyta till vårt besök just där på klipporna i somras.

Om man går en vända i den vackra parken och svänger bakom museet, så ligger det ett äldre villaområde där utanför museets gräns. Precis innanför ligger den danske möbelarkitekten och arkitekten Finn Juhls privata bostad. Huset är tämligen anspråkslöst utifrån, nästan lite slutet, vilket gör att man får en wow upplevelse när man väl kommer innanför dörren. Det är så snyggt! Vackra, vackra möbler, eleganta färgsammansättningar och taken målade i olika färger. Det är inte svårt att se var en del av dagens danska estetik har sitt ursprung. Och danskarna är väldigt stolta över sin designhistoria – det syns väldigt tydligt i de flesta hem.

Många vackra färgkombinationer!

Så är det den där tavlan som jag fastnade för första gången vi besökte huset. Porträttet av Finn Juhls sambo Hanne, målad av Vilhelm Lundström lyser där ovanför den berömda soffan Poeten, och den fantastiska öppna spisen. Då fanns den att köpa som vykort, men efter vad jag gissar är popular demand, finns den nu som poster. Snart ska hon får pryda en vägg i vår hall.

Vistnok er det smukt? Här finns mycket inspiration att hämta, även för den som inte vill inreda sitt hem med enbart sk designmöbler. Jag fastnar för färgkombinationerna och hur allt ger ett väldigt lätt och luftigt intryck, men samtidigt varmt och ombonat. Lägg märke till golvens råa hyvlade plankor – långt ifrån paradvåningarnas ekparkett! Så bodde det ju också en barnfamilj här under många år.

Parken är väldigt vacker så här års och museer känns alltid lite extra mysiga att besöka under vinterhalvåret, jag rekommenderar verkligen ett besök här. Med generösa öppettider under helgerna då Finn Juhls hus också är öppet bäddar det för en perfekt höstutflykt!