“Kathy, I’m lost,” I said, though I knew she was sleeping.
“I’m empty and aching and I don’t know why”
Counting the cars on the New Jersey Turnpike
They’ve all come to look for America

Luften gick liksom ur redan tidigt i morse samtidigt som den första snön föll sakta och skapade trafikkaos på vägarna. Den konstiga känslan inombords när jag halkade fram med bilen på väg till jobb lyssnandes på det smått overkliga valresultatet lär hålla i sig. Tillsammans med den oro som redan funnits när fler och fler liknande tendenser får fäste. Det är lätt att dra en parallell till hur tongångarna gick i början av 1930-talet – är vi på väg dit igen? Med ett Amerika som känns minst sagt vilse är det lätt att känna sig uppgiven, men nog måste väl den där artificiella fasaden rämna och skapa samma missnöje och besvikelse som det vunnits röster på? Jag hoppas på det och på så mycket motstånd från alla håll att det blir svårt för Herr Trump att åstadkomma något mer än ett facit som en av USA:s sämsta presidenter. När det blåser så kallt som det gör nu vill jag bara krypa in i något mjukt, varmt och omhändertagande, och den här cashmere tröjan uppfyller sannerligen kraven. Good girl på framsidan och något annat på ryggen 🙂

Nog är det för att jag tittar på senaste säsongen av Barnmorskan i East End (tips tack Weronica! ) där en kopp te alltid är den bästa lösningen på de flesta problem, som gör att jag blir extra sugen på klassiska Shortbread. Igår gjorde jag egna med vallmofrön i. Enkelt recept, inget kavlande, bara att omvandla amerikanska måttenheter, ner i en pajform och sen skjuts in i ugnen. Längtar redan till ikväll när jag kan krypa upp i soffan med filt och smutta te, försvinna en stund in i fiktionens förtrollade värld och pausa dagens oro och irritation något.

Hoppas på en bättre fortsättning en vecka som denna!